|
|
 |
|
|
Från Vakttornet till Kristus Artikeln uppdaterad: 2005-02-08 Utskriftsvänlig version... Av Annika. "Mitt intresse för Jehovas vittnen väcktes på den tiden då jag fortfarande bodde hemma, och min mamma hade återkommande besök av ett vittne som studerade Bibeln med henne. Flera år pågick detta för min mamma hade svårt att besluta sig, och resonemangen tog plats i mitt inre också. Det blev något som angick mig. Då jag flyttade hemifrån som 17 åring ville jag själv undersöka hur det förhöll sig med Jehovas Vittnens lära, var det verkligen som de sa – att Jesus inte var Gud och att Gud i själva verket heter Jehova? Var Bibeln förvanskad, hade man tagit bort Guds namn från den? Så jag började studera och detta pågick i ungefär fyra år. Upplevelsen var värme och glädje, samvaro. Jag ville vara som de, de klädde sig så fint och var så glada – och de hade precis alla svar! Jag minns den första Bibeln jag köpte från Sällskapet Vakttornet. Jag sov med den under kudden. Men.. sedan föll fasaden på något vis. De visade sig vara människor med svagheter och brister. De talade bakom ryggen på varandra och betedde sig precis som folk gjorde mest. Så mitt intresse svalnade. Men väcktes igen, jag hade fortfarande inte granskat läran färdigt. Jag hade träffat min man och väntade vårt första barn, och bestämde mig för att ta itu med studierna igen, på allvar. All den andliga längtan som jag burit på under tiden sedan brytningen med Vittnena kom fram och projicerades där. De framstod som svaret på min längtan, jag hade nämligen helt stängt min andliga sida för ett tag. Så det kändes lite grann som att komma hem igen.. och allt var frid och fröjd. Förutom att min man inte alls var intresserad av Jehovas vittnen och deras lära. Han sa att jag fick en viss tid på mig att ta reda på hur jag ville ha det. Då ett par år förflutit och jag hade just fått mitt andra barn, frågade min man hur långt jag kommit i mina studier med Jehovas vittnen, och hur jag hade tänkt mig framtiden. Jag svarade att detta var allvar från min sida, och inom mig hade jag bävat för den här stunden då jag måste säga öppet och klart var jag stod, eftersom jag visste att det med all säkerhet skulle innebära att vår unga familj skulle splittras. Han hade varit tålmodig och väntat på att jag skulle fatta ett beslut, och jag visste att han inte ville leva med ett Jehovas vittne. Jag grät och bad, och den innerliga bön som jag riktade till Gud var en bön om hjälp att finna rätt väg till Honom. Det som sedan hände var att jag successivt upplevde det som om någon drog bort en slöja från mina ögon. Jag kunde inte längre känna djupt inom mig att det verkligen var ett Jehovas vittne jag ville bli, istället började jag att minnas saker som jag upplevt under mina ganska många år som studerande, saker som jag stoppat undan eftersom jag inte ville se dem. T.ex. så kom jag ihåg hur det kändes då jag var med vid Åminnelsen, och det var otänkbart att jag skulle få ta del av nattvarden. För att få det måste man tillhöra den smorda skaran, de 144 000 som det profeteras om i Uppenbarelseboken. Blotta tanken på att jag skulle drista mig till att.. nej, så förmätet. Så jag stod där - och längtade efter att få uppleva samma känsla som jag gjort vid konfirmationen då prästen sa: ”Kristi blod utgjutet för dig.” Även gamla frågor som omsorg om barnen och naturen började dyka upp i mitt medvetande. Jag mindes då jag frågade vad som skulle hända alla barn som inte hade föräldrar som var vittnen och därmed såg till att de skulle överleva Harmageddon. Kvinnan jag studerade med svarade att ”barnen ändå var så degenererade och onda i de yttersta dagarna, så det var lika bra att de strök med”. Att ta hand om miljö och natur var heller ingen hjärtefråga, eftersom allt koncentrerades på det kommande Riket. Det var ingen mening att slösa energi på den nuvarande världen. Detta och mer rörde sig nu i mitt huvud, och till sist kände jag att det inte fanns en chans att jag ville bli ett Jehovas vittne. Med darrande men bestämd stämma berättade jag att jag ämnade avsluta mina studier. Vittnena var övertygade om att detta berodde på att min man inte stöttade mig, men jag visste sanningen. Sanningen som var den att jag först och främst hade bestämt mig för att följa min övertygelse. Jag vek inte fast jag visste att det skulle få stora konsekvenser. Jag bad till Gud om att hjälpa mig att ta nästa steg på ett riktigt vis – och jag är övertygad om att det var precis det Han gjorde. Han visste var jag stod och vad jag var villig att offra, och Han visade mig vägen. Efter detta steg jag ut i en ny slags frihet som innebar många omvälvande händelser. Rädslorna för att göra fel brottades med lyckan att ha vunnit något annat – och det tog ganska lång tid innan det gick upp för mig vad det var jag egentligen vunnit – något som för länge sedan tagits bort utan att jag riktigt förstod hur det gått till: Min alldeles egna naturliga barnatro! Jag hittade hem till Kristus och till mig själv, och jag kommer aldrig igen att glömma den första kärleken. Jag är så innerligt tacksam för att jag kommit hem igen." Annika |
 |
||
| besked.se |
||